Ivan Stüffe

Om man vill förstå begreppet ”platsens ande” bör man bege sig till konstnären Ivans Stüffes hus. Där finns konkretiserat vad människan sedan antiken försökt inbegripa i detta begrepp, Genius loci. Utomhus finns ett tjugotal konstverk skapade för just den plats de befinner sig på med hänsyn tagen till riktningar, ljusförhållanden, topografi, material. Både i sin helhet som i sina delar beskriver platsen möten mellan ohämmad natur och hantverksmässigt tillverkade konstverk och artefakter, mellan nutid och förhistoria, mellan vertikala riktningar och horisontella, mellan födelse och död. För en utomstående betraktare uppstår förr eller senare frågan; hur hann han med allt detta under ett liv, ett bevis på en sällan skådad skaparglädje. Det bör också påpekas att Ivan Stüffe undvek konstens etablerade vägar via gallerier och konsthallar, och i stället valde att verka i ett större sammanhang, platsen mellan jorden vi beträder och himlen ovanför. En existentiell mötesplats.
På platsen finns samlat en stor konstnärs hela livsproduktion. Ingen går därifrån oberörd. Inga liknande platser finns i Sverige.

Björn Springfeldt, tidigare chef för Moderna Museet och Malmö Konsthall, beskriver platsen på det här sättet;

”Vi anar sorlet av röster och ser fragment av bilder gjorda av konstnärskollegor för hundratals, ja tusentals år sedan. Här, mitt i den bohuslänska skogen rinner källflöden upp från precolumbianska Amerika, från Persien och Indien, Japan och Kina och allt känns samtida, som om traditionen aldrig brutits. Dessa myriader av rottrådar, som förgrenar sig utåt och nedåt, förändrar upplevelsen av nuet, personlighetens gränser luckras upp och övergår i känslan av samhörighet med allt runtomkring.”